24 974 steg senare. En heldags tur i den övergivna staden Pripyat och efterlämningarna efter Chernobyl olyckan 1986. En plats där turismen tagit överhanden sedan HBOs tv-serie publicerats och begränsningar fått införas. Tillgången är mer begränsad men känslan är lika skrämmande som sist.
Olyckan i Chernobyl är den största kärnkraftsolyckan som någonsin hänt. Förutom de 28 människor som dog i direkt anknytning till olyckan har runt 10 000 dött de följande åren på grund av strålningen. Den 26 April 1986 utförs ett experiment i reaktor nr 4 på Chernobyl kärnkraftverk. För att utföra detta stängs en del säkerhetssystem av och följden blir att reaktorn exploderar. Efterlämningarna av olyckan blir ett flertal spökstäder som var tvungna att evakuera samt en radioaktiv fara som ingen kunde stoppa.
12 timmar har vi spenderat med vemod i staden Chernobyl och dess omnejd. Det är svårt att föreställa sig staden som en gång var full av liv och rörelse där husen nu har fått ge efter för naturens gång. Alla hus är tömda på innehåll sen olyckans tid för att undvika att strålningen fördes vidare genom medtagna föremål under evakueringen. De hus som var tömda stämplades av militären och lämnades sen i fred eftersom man då trodde att alla inom kort skulle få återvända. Så blev det inte.
Krossade rutor. Övervuxna hus och en djup tystnad är allt som finns kvar. I huset som tidigare kanske var hem åt ett barn eller en arbetare står nu endast tomma spritflaskor kvar från när de arbetare som fortfarande finns kvar i staden super sig fulla på nätterna. Bakom ruinernas väggar kan inte vakterna se dem och på grund av att lagen bara tillåter 2 timmar förtäring av alkohol per dag mellan 7-9 satte de sig i ödehusen.
Ett flertal städer påverkades av olyckan. Kyrkogården där varje stad fick ett kors sträcker sig över flera meter och det är först här det går att förstå olyckans inverkan. Hur stor katastrof det var och hur många människor det påverkade. Det som först ser ut som vanliga vita stadsskyltar är på baksidan svarta och överstrukna med ett rött streck. Det går inte ens att föreställa sig mängden människor vars liv påverkades.
Radioaktiviteten är i nuläget inte högre än i en vanlig storstad. Med hjälp av en Geigermätare kunde vi mäta strålningen på olika platser.En kilometer ifrån kärnkraftverkets reaktor nr 4 var det inte mer än 0.89 på skalan. På Kyivs torg var det 0.12.
Reaktorn i sig visar inte mycket spår av den tragik som den ansvarar för. Den nybyggda sarkofagen påminner mer om utsidan till en modern arena än en kärnkatastrof. Stålhöljet blänker i solljuset och döljer varje spår av katastrofen. Ett minnesmonument utanför hyllar de hjältar som var med vid nedkylningsarbetet och bidrog till att en andra explosion stoppades.
Det som avslöjar katastrofen mest är Pripyat. Spökstaden som lämnats kvar. En stad som då hade 50.000 invånare men som idag står tom och öde. Bilderna vi får se visar ett torg med blommor, människor och barnvagnar. Stadshuset har stora bokstäver på taket och utanför hotellet växer en vacker blomsterbädd. Verkligheten är långt därifrån. Bokstäverna har till större del ramlat ner och blomsterbäddar och barnvagnar är ett minne blott. Det som är kvar ekar tomt.
Supermarketen är näst intill riven. Hyllorna ligger på golvet, skyltarna har rostat sen länge och lamporna lyser inte längre. Några enstaka kundvagnar står kvar och en palldragare ligger en bit in. Föremål som skor, stegar och leksaker finns men om de är placerade där för ett foto eller kvarlämnade är oklart. Att denna tomma lokal en gång var en affär full med människor som sprang på varandra, köpte middag eller ett paket cigaretter är svårt att förstå. Det är så långt ifrån den bild som finns att se av det idag.
Det som är mer otroligt är nöjesfältet. Där barnen skulle åkt pariserhjul och radiobilar men som aldrig blev av. Det skulle ha öppnat den 1 maj 1986. 5 dagar efter kärnkraftsolyckan. Nu står det oanvänt och övergivet. Rost täcker varenda del och gnisslet från en metallplatta som är påväg att ge vika skär genom tystnaden i stan.
Hela platsen är som en stor kyrkogård för hus, fordon och nöjen. På den övergivna polisstationen finns fortfarande vraken kvar från bussar och militärbilar. Träden och naturen har fått all makt och förvridit bilarna till metallskelett.
Vi lämnar Pripyat. Mållösa och fulla av vemod. Visst är det häftigt, självklart är det en upplevelse att se denna spökstad och uppleva ödehusen. Fast det är obehagligt. Tanken på vad som en gång fanns, alla människor som bodde här, en del så förälskade i sina liv här att de flyttade tillbaka till Chernobyl trots strålningsrisken. Som sagt, vemod.
Efter besöken i Chernobyl och Pripyat åker vi mot de som på kartan är utmärkt som ”Övergivet sommarkollo”. Egentligen är det en topphemlig militäranläggning med en gigantisk radiostation. Gjord för att kunna ta emot radiovågor från ofantliga avstånd. Även denna nedstängd och öde idag.
Det här är resultatet. Resultatet av den kärnkraftsolycka som då, April 1986, endast fanns med som notis på sida tre i Pripyats dagstidning. En notis där det stod att faran var över och att allt var under kontroll. Sanningen var långt därifrån.
”It was worse then the war, here you couldn’t see the enemy.”